Helvetets stig
Jag beslutade mig för att ta tjuren vid hornen och åter igen gå stigen. Denna gången hela, återvända till den där sträckan där jag för ca ett halvår sedan trodde att min sista dag var kommen.
Sist vågade jag mig inte på hela utan tog enbart den andra delen. Jag började med den idag. Det gick fin fint. Jag stötte ihop med en rådjursmamma och dess underbart söta bebis. Alldeles luten, luddig och helt otroligt söt. Jag tänkte att jag men det här funkar ju utmärkt. Dessa ord skulle jag snart få äta upp.
Jag begav mig in på skräck sträckan. Det tog ungefär två minuter sen hörte jag ett högt mullrande ljud. Jag ser mig omkring och efter ett tag förstår jag att det kommer ovan ifrån. Jag riktar blicken mot himlen och inser att det svävar en polishelikopter precis ovanför mig. Det är inte så att den råkat korsa min bana utan den kör precis över mig. Inte i sådär en halv minut eller så, nej utan i ungefär fem. Med hjärtat i halsgropen undrar jag nu vem/vilka som mer befinner sig här inne i skogen med mig. Olika scener spelades upp i mitt huvud.
Det stömmar ett stort gäng mot mig, det är inte vilka som helst utan undrevärldens tyngst kriminella killar. De ser någon i deras väg, denna någon är jag, de mejar ner mig med deras kulsprutor. Eller så tar de mig tillfånga. Jag är nu gislan hos livsfarliga män. Ingen vet vart jag är, inte ens jag själv. Kommer jag någonsin komma levande här ifrån?
En ensam psykisksjuk man lurar bakom några buskar. I höjd med att jag gå förbi hoppar han fram och drar med mig in i skogen. Där våldtar han mig för att sedan mörda mig. Eller så släpar han in mig till sitt förfallna skjul där en tortyr process likt hostel sätter fart. Ingen vet vart jag är, inte ens jag själv. Kommer jag någonsin komma levande här ifrån?
Det spelar egentligen ingen större roll vilken av de ovanstående som kommer falla in vilken sekund som hellst, jag vet bara att det kommer hända. Jag vet att polisen kommer försöka stoppa det men inte lyckas. Denna stigen kommer bli min död. Ännu en gång är jag 100% säker på att mitt liv kommer sluta här, på denna hemska mardröms stig. Efter ett tag kommer jag på mig själv, ljudet är borta. Helekoptern och poliserna är försvunna. Kanske var det ingen här ändå. Kanske kommer jag ännu en gång komma levande ur denna skog.
Jag ser fotbollsplanen och de små husen. Ännu en gång har jag klarat mig runt denna sträcka, lycka.
Ha dem
Sist vågade jag mig inte på hela utan tog enbart den andra delen. Jag började med den idag. Det gick fin fint. Jag stötte ihop med en rådjursmamma och dess underbart söta bebis. Alldeles luten, luddig och helt otroligt söt. Jag tänkte att jag men det här funkar ju utmärkt. Dessa ord skulle jag snart få äta upp.
Jag begav mig in på skräck sträckan. Det tog ungefär två minuter sen hörte jag ett högt mullrande ljud. Jag ser mig omkring och efter ett tag förstår jag att det kommer ovan ifrån. Jag riktar blicken mot himlen och inser att det svävar en polishelikopter precis ovanför mig. Det är inte så att den råkat korsa min bana utan den kör precis över mig. Inte i sådär en halv minut eller så, nej utan i ungefär fem. Med hjärtat i halsgropen undrar jag nu vem/vilka som mer befinner sig här inne i skogen med mig. Olika scener spelades upp i mitt huvud.
Det stömmar ett stort gäng mot mig, det är inte vilka som helst utan undrevärldens tyngst kriminella killar. De ser någon i deras väg, denna någon är jag, de mejar ner mig med deras kulsprutor. Eller så tar de mig tillfånga. Jag är nu gislan hos livsfarliga män. Ingen vet vart jag är, inte ens jag själv. Kommer jag någonsin komma levande här ifrån?
En ensam psykisksjuk man lurar bakom några buskar. I höjd med att jag gå förbi hoppar han fram och drar med mig in i skogen. Där våldtar han mig för att sedan mörda mig. Eller så släpar han in mig till sitt förfallna skjul där en tortyr process likt hostel sätter fart. Ingen vet vart jag är, inte ens jag själv. Kommer jag någonsin komma levande här ifrån?
Det spelar egentligen ingen större roll vilken av de ovanstående som kommer falla in vilken sekund som hellst, jag vet bara att det kommer hända. Jag vet att polisen kommer försöka stoppa det men inte lyckas. Denna stigen kommer bli min död. Ännu en gång är jag 100% säker på att mitt liv kommer sluta här, på denna hemska mardröms stig. Efter ett tag kommer jag på mig själv, ljudet är borta. Helekoptern och poliserna är försvunna. Kanske var det ingen här ändå. Kanske kommer jag ännu en gång komma levande ur denna skog.
Jag ser fotbollsplanen och de små husen. Ännu en gång har jag klarat mig runt denna sträcka, lycka.
Ha dem
Kommentarer
Trackback
